Så har han gjort det igen, Påven, Benedictus XVI, bort sig!!!

Den här gången har han gått ut och kommenterat finanskrisen. Han inställning är tydligen att folk ska ta det lugnt och tänka på att det finns andra värden i livet än en stor förmögenhet och att krisen är ett bevis på att gudstro vinner över ett liv som kretsar kring pengar.

Men vad bra!!!

Kan inte Vatikanen ta och följa hans råd då??? Kan de inte visa sig vara goda kristna och skänka sina besudlade tillgångar till bättre behövande då.

Eftersom de nu tillhör den religionsbildningen de gör är det ju givetvis otänkbart att de skulle skänka sina pengar till otrogna, men vad fan, det finns gott om katolska fickor att stoppa dem i. Inte så att mottagarna blir nyrika på ngt sätt. Men det kunde väl vara trevligt om de faktiskt fick pengar för dagen.

Det är ju inte så att de sedan behöver sätta sitt egna lilla döme i konkurs, de kan ju behålla tillräckligt med medel för att kunna hålla igång administrationen. Det låter ju rimligt.

Så ja, nu är det bara för dem att gå ut och bevisa hur ett liv där de efterlever att gudstro vinner över ett liv som kretsar kring pengar levs.!!!

—————————————————————————————————————————————————–
Läs även andra bloggares åsikter om finanskrisen, ekonomi, Benedictus XVI, påven, katolicism, Benedictus, fattigdom. Det kan ju vara intressant!

I mitt förra inlägg skrev jag lite av de svårigheter som stackars medaljörer tvingas ställas inför. Jag undrade vilket handlingsutrymme dessa medaljörer har och hur de ska kunna använda det. En som vet är Pia Sundhage. (Givetvis hade Björn lyckats att se åt vilket håll det kunde barka. Se detta inlägg som ett svar på hans kommentar och till den fråga jag själv ställde i förra inlägget.)

Pia var den första svenska stjärnan inom damfotbollen som blev känd för den stora allmänheten. Hon var det första kvinnliga utlandsproffset som den svenska fotbollen fick fram. Hon var även den första svenska kvinnliga förbundskaptenen som lett ett lag av yppersta världsklass, USA,s lag som precis vann OS.

På segerbanketten föll hennes chef på knä framför hennes fötter, samtidigt som spelartruppen såg på, och bad henne fortsätta som förbundskapten över OS i London 2012.

Pia har enda sedan hon tidigt i våras tillträdde som förbundskapten uttryckt två saker.

1: För hon inte USA till OS-guld i Beijing är hon helt övertygad om att hon kommer få sparken. Hon är en ärrad räv och vet vad som förväntas av det Amerikanska förbundet och vad konsekvenserna blir om hon inte når upp till förväntningarna.

2: Att arbeta som förbundskapten med USAs trupp är hennes drömjobb. Här upplever hon att det finns störst möjligheter att utveckla fotbollen enligt hennes visioner. Och hon är fotbollsgalen!!!

Att hon är fotbollsgalen hindrar inte henne från att vara engagerad på andra plan i samhället. Vilket kommer visa sig snart. Men situationen är följande: Hon har sitt drömjobb, som hon vet att hon kan förlora ifall hon inte lyckas hålla balansen på den extremt slaka linan som utgör fundamentet för hennes anställning. Vad gör hon då?

Jo hon börjar ställa krav för att hennes anställning ska bli bättre, rejäla, direkta och öppna krav. Utan att ha ngt annat bättre erbjudande. Men det är inte nog med det, hon visar öppet sitt samhällsengagemang, på ett sätt som måste gjort att en och annan på det Amerikanska Fotbollsförbundet satte sin “morgon-coke” i halsen.

I den Amerikanska patriotismens anda blir hela truppen inbjudna till Vita Huset. Pia är dock en människa som under hela sitt offentliga liv klart deklarerat att hon inte lutar så lite åt vänster talar utan omsvep om att hon inte kommer att följa med på ngn middag hos presidenten för Amerikas Förenta Stater. När hon får frågan om inte detta kan ses som ett ställningstagande svarar hon tydligt:

Tack Pia! Nu behöver jag inte längre oroa mig för hur jag ska bete mig när ska ta emot den där OS-medaljen som jag aldrig kommer komma nära!
———————————————————————————————————————————————————–
Läs även andra bloggares åsikter om pia sundhage, kurrage, os, usa, vita huset, arbetssäkerhet så kanske ni hittar ngt intressant.

Jag gillar sport. Verkligen mycket! När det är OS skulle vissa personer säga att jag följer det slaviskt. Från Barcelona 92 fram till i dag har jag skarpa minnen från varje OS. Bilden av en sönderskrapad “Roddarn” efter fallet som stoppade medaljen på lagtempot i cykel från ovan nämnda OS har etsat sig fast på min näthinna. Lika tydligt framträder Cathy Freeman när hon passerar mållinjen i sin helkroppsdräkt vid Sidney-spelen. Jag får ångest av att hör namnet Johann Mühlegg och jag tycker det är en synd och förbannad skam att Maria Brandin aldrig lyckades stå på sin absoluta topp under ett OS. Häromdagen när jag gick förbi en barnvagnsskjutande Torbjörn Kornbakk i området där jag bor var jag tvungen att SMS,a Kenta om det stora som som skett. Senare samma kväll stod jag med en dåres naivitet och förälskads blick och förklarade ingående de olika beståndsdelarna av Gagos dragning av Anderson dagen innan. Och nu har jag inte ens nämnt Stefania Belmondo

Självklart är OS en tillställning där unken nationalism frodas. Samtidigt är jag sjukt intresserad av sport och när världens främsta samlas blir det i mina ögon en kulturyttring av yppersta kvalité. Även om jag ovan mest nämnt sommarolympier föredrar jag vinter-OS. Även om vinter-OS är mindre så blir helheten av mästerskapet större för mig.

En som också verkar tycka att OS är ngt utöver det vanliga är Carl Gustaf Bernadotte. Vid varje OS lyckas han använda de skattepengar han parasiterat till sig av oss och sin odemokratiska titel för att avnjuta det mesta av de bästa idrottsprestationer som vårt klot har att erbjuda. När han sedan kommit till mästerskapen för att avnjuta dramatiken från läktarens bästa platser ska tydligen idrottarna visa vördnad och tacksamhet för att ers parasitighet vill förära dem att titta på dem. Vinner sedan en svensk en medalj, då ska han givetvis fram och skaka tass med medaljören. Skulle sedan medaljören “dua” C.G kommer kvällspressen vara fylld med insändare om att medaljören inte uppträtt på ett värdigt sätt!!!

Som ni säkert har förstått har jag otaliga gångar fantiserat om att när jag cyklat upp för de backar som alla mina hem jag haft tyckts vara omringade av drömt att jag precis ryckt mig loss i ett linjelopp under OS.

Varje gång jag tar på mina längdskidor är jag osäker om jag vallat rätt då solen kan komma att värma upp spåren i slutet av femmilen. (Jag har ju givetvis ett högt startnummer för att kunna gå på de andras tider.)

När jag i den tidiga puberteten sprang hem, och ifrån mörkret, de ca 200 meter som jag hade från min bästa kompis till mitt barndomshem med en lagom kurva var det ju givetvis OS-finalen på 200 meter jag sprang.

Med tankar som dessa har jag ofta undrat, hur fan skulle jag reagera om jag efter att lyckats knipa en OS-medalj blir tvungen att skaka hand med kungen??? Jag tycker ju som jag tycker om hans titel. Samtidigt är ju även han ett “offer” för de strukturerna han är infödd i! Det måste ju garanterat finnas x-antal OS-medaljörer som tvingats hålla god min i denna situation då de delat mina värderingar. Hur kan det accepteras att idrottarna tvingas ställas in för denna prikära situation. Nej jag hade nog inte kunnat slå in matchbollen av oron över att jag skulle behöva skaka hand med och befästa ngt som jag föraktar! Troligtvis hade jag inte ens lyckats spela mig fram till en matchboll av oro att jag inte tillräckligt tydligt uttryckt till lina ledare att jag absolut inte vill träffa kungen efter det bärgade guldet…
————————————————————————————————————————————
Läs även andra bloggares åsikter om os, carl gustaf, parasit, royalism, ställningstagande, nationalism, kultur. Hoppas det är intressant!

Allt som oftast hör jag från feministiskt håll att det finns alldeles för lite kvinnliga VD,s och ledamöter i företagsstyrelser. Företag som har kvinnliga diton lyfts som förebildsföretag och det uttrycks glädje när det upptäcks kvinnor på ovan nämnda positioner. Denna glädje känner inte jag!

Att kvinnor inte ska vara exkluderade från de beslutsfattande positionerna är en självklarhet. Men det är en lika stor självklarhet för mig att folket, den stora massan, de som producerar de frukter som samhället avnjuter ska få vara med och ha en reel påverkan på beslutsfattandet. När vi har ett samhällssystem där företagens vinster tillfaller styrelseproffs och aktieägare och samma människor sätter agendan för arbetsförhållandena har inte den stora massan en reel delaktighet i beslutsfattandet. Om inte dessa har en rätt att bestämma över sin arbetssituation kan vi då kalla det nuvarande systemet demokratiskt???

För att komma till sak: Eftersträvar vi att kvinnor ska ha tillgång till elitpositionerna i dagens system är det endast en typ av kvinnor som kommer ur ett förtryck, de kvinnor med tillräckligt mycket socialt och ekonomiskt kapital. Övriga befolkningen kommer därmed fortsatt leva under ett förtryck genom den demokratiska snedvridningen.
—————————————————————————————————————————————————-
Japp, då var jag äntligen igång igen dd, hoppas ngn tyckte att det var intressant. Under tiden har bla följande personer bloggat på, Björn , Annika & Red Metal Om inte detta räcker kan ni läsa även andra bloggares åsikter om förtryck, dubbelt förtryck, demokrati, könsroller, samhällssystem

Den här bloggen har varit en ut av de sömnigaste de senaste månaderna. Försökte dock komma i gång här för någon vecka sedan, det blev två inlägg innan det är dags för mer paus. Denna gång tänker jag dock meddela er detta och inte bara sluta skriva. Fram till mitten av Juli kommer jag att befinna mig på resande fot med begränsad tillgång till dator. Men till dess, ha en skön sommar!

…skola oss påminna, Guds godhet rikedom. Att vi den nåd besinna, som räcker året om.”

På detta sätt avslutas skolavslutningen på min arbetsplats 2008. Samtidigt som dessa rader klingar ut tittar jag ut över föräldra- och elevhavet där varje människa har ställt sig upp, som för att visa vördnad åt denna psalm. Jag slänger även en blick från min sittande position på min kollega som varje år får berätta för sina arbetskamrater om varför hon varje år fastar under Ramadam. I motljuset bligar jag mot de två tvillingpojkar på skolan som är två av oss sex personer som äter vegetarisk mat i bamba (bamba betyder skolmatsal på Gbg,ska). Normalt äter de kött, men då de inte kan garanteras att få halalslaktat kött väljer de vegitarisk kost i skolan. Förgäves letar jag efter min likasinnat icke religiösa kollega för att utbyta blickar om hur sjukt det är att vi sjunger en sång med dessa textrader i under en skolavslutning i skola som ska vara en skola för alla. Men när jag söker denna blick går den inte att finna. Personen som blicken skulle sitta på har helt lämpligt valt att gå in i klassrummet för att färdigställa det sista innan tårtkalaset.

Mina egna protester sträckte sig bara till att inte resa mig upp under sången och inte sjunga med i ovan citerade rader. (Övriga delar av låten som sjöngs tycker jag är helt och icke exkluderande, ja t.o.m. fina.) Men att ta upp det till diskussion i kollegiet? Gud nej! Att ta risken att begå kollegialt självmord för att slåss för att det verkligen ska vara en inkluderande skolavslutning var något som jag aldrig riktigt i verkligheten övervägde.

Jag har nu varit med om samma situation på samma skola vid tre skolavslutningar. Mina ynkliga protester har garanterat inte uppfattats av andra än mina allra närmsta och förtrogna arbetskamrater. Näven knyts i fickan. Men nästa gång! Nästa gång, då jävlar!!!!
———————————————————————————————————————————————————
Läs även andra bloggares intressanta åsikter om skolavslutning, inkludering, exkludering, skola, den blomstertid nu kommer, kristendom

Då är det dags att försöka börja sparka igång den här bloggen igen. Denna spark tänkta jag låta ske genom ett nygammalt ämne, löneavtal. Jag har skrivit om detta tidigare här men det blir ju allt mer aktuellt så här en dryg vecka efter att sjuksköterskornas strejk lett fram till det ynkliga som slöts.

Men det är inte enbart sjuksköterskorna som varit/är i avtals-/strejktagen. De lokala förhandlingarna mellan lärarfacken och arbetsgivaren i den region som jag arbetar i har inte gjort att något avtal har nåtts. Det avtal som kommer slutas, för det kommer slutas ett, kommer garanterat inehålla en procentuell löneökning för lönearbetarna.

Att ge procentuella löneökningar gynnar de som har högre lön. Skillnaderna mot dem som redan har lön ökar och det blir mer eller mindre en form av klasspolitik som förs. Den ena parten som är med och för denna klasspolitik är facket. Hur kan detta accepteras???

För att inte en ökad splittring av arbetarklassen ska ske måste de avtal som slår fast att löneökningar sker på procentuell basis sluta slutas!
——————————————————————————————————————————————————–
Läs även andra bloggares åsikter om intressanta saker som: strejk, sjuksköterskor, lärare, löneavtal, procent

Uppståndelsen och protesterna var stora när den olympiska facklan tog sin väg genom London. Jag njuter när jag ser den utomparlamentaristiska kampen visa sitt vackra ansikte. Att säga att kritiken mot Kina är välbefogad är något av ett “understatement”.

Men kan det komiska i att protesterna är så stora i just Storbritannien missas. Vart är massprotesterna mot den egna statens ockupationer?? Givetvis är det mycket lättare att kritisera en ful diktatur i den fjärran östen än det goda Förenade Konungadömet.

Jag har skrivit lite mer om Kina och Tibet här.
———————————————————————————————————–
Läs även andra bloggares åsikter om intressanta kina, os, tibet, storbritannien, nordirland

]]>