Makt, till vad?
Ett parti som jag sällan intresserar mig, framförallt inte när det handlar om interna stridigheter, har i veckan intresserat i mig. Inom kristdemokraterna rasar det tydligen ngn form av strid. Låter som en gammal vanlig partipiskedebatt. Detta är inte anledningen till att jag intresserar mig av debatten. Partipiskan viner tydligen över frågan om partiet i fråga ska vara profilera sig som värdekonservativt eller mer liberalt. Att det intresserar mig handlar om att det ger en inblick i en av många sjukdomar som härjar inom den parlamentariska politiken.
Kristdemokraterna är ett parti som försöker dölja sina verkliga grundståndpunkter i frågor som går stick i stäv med vad folket tycker. Övriga stora partier gör pudlar och ändra sin åsikter i vissa frågor i riktning mot den åsikt som den stora massan besitter. Genom detta gröps möjligheterna till en demokratisk process inom parlamentarismen effektivt ur. Att ändra sig efter vad ett parti tror att folket tycker är inte demokratiskt, det är ett maktspel.
Anledningen till att partier handlar som de gör är för att få mesta möjliga makt. Makt eftersöks för maktens skull.
Visst tycker jag att partierna ska försöka få mesta möjliga makt, det ligger i sin natur. Men det bör också ligga i sin natur att makten ska vara representativ för folket. För att den ska vara det behövs det olika åsikter och inte att varje parti har samma åsikt för att största möjliga del av folket har den. När det blir på detta sätt finns det i stort sett bara en åsikt som det ges uttrycks för och därmed bara ett reellt alternativ att välja. Att bilda en verklig opposition blir omöjligt.
Tanken om att bilda ett partiprogram som visar vad ett parti står för och sedan se hur många procent av befolkningen tycker som partiet tycker tycks vara bortblåst. Vart finns den politiker i dag som säger, ”…detta står vi för och det är det här samhället vi vill skapa. Tycker inte ni som oss är det synd, men då är det inte vi som representerar folket åsikt.”?
I stället har vi hamnat i situation där ett av de partierna som länge representerat verkliga åsikter och inte bara vänt kappan efter opinionen som en mobbad 8åring låtit sig bjudas in i en lek där de andra två deltagarna bjudit in med armbågen (om ens det). Vi verkar nu helt enkelt leva i en tvåparti-stat.
Men kanske är det detta som västerländska parlamentarism till slut leder fram till?
———————————————————————————————————————-
Läs även andra bloggares åsikter om politik, manipulation, opposition, parlamentarism, demokrati, makt å se om de är intressanta
Lämna ett svar