Vad göra vid ett OS-guld?

Jag gillar sport. Verkligen mycket! När det är OS skulle vissa personer säga att jag följer det slaviskt. Från Barcelona 92 fram till i dag har jag skarpa minnen från varje OS. Bilden av en sönderskrapad ”Roddarn” efter fallet som stoppade medaljen på lagtempot i cykel från ovan nämnda OS har etsat sig fast på min näthinna. Lika tydligt framträder Cathy Freeman när hon passerar mållinjen i sin helkroppsdräkt vid Sidney-spelen. Jag får ångest av att hör namnet Johann Mühlegg och jag tycker det är en synd och förbannad skam att Maria Brandin aldrig lyckades stå på sin absoluta topp under ett OS. Häromdagen när jag gick förbi en barnvagnsskjutande Torbjörn Kornbakk i området där jag bor var jag tvungen att SMS,a Kenta om det stora som som skett. Senare samma kväll stod jag med en dåres naivitet och förälskads blick och förklarade ingående de olika beståndsdelarna av Gagos dragning av Anderson dagen innan. Och nu har jag inte ens nämnt Stefania Belmondo

Självklart är OS en tillställning där unken nationalism frodas. Samtidigt är jag sjukt intresserad av sport och när världens främsta samlas blir det i mina ögon en kulturyttring av yppersta kvalité. Även om jag ovan mest nämnt sommarolympier föredrar jag vinter-OS. Även om vinter-OS är mindre så blir helheten av mästerskapet större för mig.

En som också verkar tycka att OS är ngt utöver det vanliga är Carl Gustaf Bernadotte. Vid varje OS lyckas han använda de skattepengar han parasiterat till sig av oss och sin odemokratiska titel för att avnjuta det mesta av de bästa idrottsprestationer som vårt klot har att erbjuda. När han sedan kommit till mästerskapen för att avnjuta dramatiken från läktarens bästa platser ska tydligen idrottarna visa vördnad och tacksamhet för att ers parasitighet vill förära dem att titta på dem. Vinner sedan en svensk en medalj, då ska han givetvis fram och skaka tass med medaljören. Skulle sedan medaljören ”dua” C.G kommer kvällspressen vara fylld med insändare om att medaljören inte uppträtt på ett värdigt sätt!!!

Som ni säkert har förstått har jag otaliga gångar fantiserat om att när jag cyklat upp för de backar som alla mina hem jag haft tyckts vara omringade av drömt att jag precis ryckt mig loss i ett linjelopp under OS.

Varje gång jag tar på mina längdskidor är jag osäker om jag vallat rätt då solen kan komma att värma upp spåren i slutet av femmilen. (Jag har ju givetvis ett högt startnummer för att kunna gå på de andras tider.)

När jag i den tidiga puberteten sprang hem, och ifrån mörkret, de ca 200 meter som jag hade från min bästa kompis till mitt barndomshem med en lagom kurva var det ju givetvis OS-finalen på 200 meter jag sprang.

Med tankar som dessa har jag ofta undrat, hur fan skulle jag reagera om jag efter att lyckats knipa en OS-medalj blir tvungen att skaka hand med kungen??? Jag tycker ju som jag tycker om hans titel. Samtidigt är ju även han ett ”offer” för de strukturerna han är infödd i! Det måste ju garanterat finnas x-antal OS-medaljörer som tvingats hålla god min i denna situation då de delat mina värderingar. Hur kan det accepteras att idrottarna tvingas ställas in för denna prikära situation. Nej jag hade nog inte kunnat slå in matchbollen av oron över att jag skulle behöva skaka hand med och befästa ngt som jag föraktar! Troligtvis hade jag inte ens lyckats spela mig fram till en matchboll av oro att jag inte tillräckligt tydligt uttryckt till lina ledare att jag absolut inte vill träffa kungen efter det bärgade guldet…
————————————————————————————————————————————
Läs även andra bloggares åsikter om os, carl gustaf, parasit, royalism, ställningstagande, nationalism, kultur. Hoppas det är intressant!

~ av Hjalle den augusti 28, 2008.