Den blomstertid nu kommer…
…skola oss pÃ¥minna, Guds godhet rikedom. Att vi den nÃ¥d besinna, som räcker Ã¥ret om.”
På detta sätt avslutas skolavslutningen på min arbetsplats 2008. Samtidigt som dessa rader klingar ut tittar jag ut över föräldra- och elevhavet där varje människa har ställt sig upp, som för att visa vördnad åt denna psalm. Jag slänger även en blick från min sittande position på min kollega som varje år får berätta för sina arbetskamrater om varför hon varje år fastar under Ramadam. I motljuset bligar jag mot de två tvillingpojkar på skolan som är två av oss sex personer som äter vegetarisk mat i bamba (bamba betyder skolmatsal på Gbg,ska). Normalt äter de kött, men då de inte kan garanteras att få halalslaktat kött väljer de vegitarisk kost i skolan. Förgäves letar jag efter min likasinnat icke religiösa kollega för att utbyta blickar om hur sjukt det är att vi sjunger en sång med dessa textrader i under en skolavslutning i skola som ska vara en skola för alla. Men när jag söker denna blick går den inte att finna. Personen som blicken skulle sitta på har helt lämpligt valt att gå in i klassrummet för att färdigställa det sista innan tårtkalaset.
Mina egna protester sträckte sig bara till att inte resa mig upp under sången och inte sjunga med i ovan citerade rader. (Övriga delar av låten som sjöngs tycker jag är helt och icke exkluderande, ja t.o.m. fina.) Men att ta upp det till diskussion i kollegiet? Gud nej! Att ta risken att begå kollegialt självmord för att slåss för att det verkligen ska vara en inkluderande skolavslutning var något som jag aldrig riktigt i verkligheten övervägde.
Jag har nu varit med om samma situation på samma skola vid tre skolavslutningar. Mina ynkliga protester har garanterat inte uppfattats av andra än mina allra närmsta och förtrogna arbetskamrater. Näven knyts i fickan. Men nästa gång! Nästa gång, då jävlar!!!!
———————————————————————————————————————————————————
Läs även andra bloggares intressanta åsikter om skolavslutning, inkludering, exkludering, skola, den blomstertid nu kommer, kristendom
Jag tycker antirasismen bara handlar om kollegiala självmord, eller tråkiga kompromisser hela tiden. Om man har tur dock, som min pojkvän, kan kollegorna dock meddela att de trots antirasistiska protester ändå fortfarande gillar honom, (trots att dom tycker att han är dum i huvet). Det kan man nästan se som en framgång, att inte bli automatikhatad bara för att man är en frispråkig antirasist.
Ja även smÃ¥ framgÃ¥ngar är ju faktiskt framgÃ¥ngar. Jag upplever en extrem balansgÃ¥ng vad det gäller att pÃ¥peka saker av denna natur för kollegiet. BalansgÃ¥ngen handlar om att upplysa om vilken exkludering som sker (de kollegor jag hade ser inte exkluderingen som blir effekten av deras handlingar) utan att de ska tycka att jag har en “von oben-attityd” eller tycka att jag enbart är jobbig utan istället ta till sig vad jag säger.