Socialisering till utilitarister:
I den klass som jag just nu undervisar sätter jag min prägel. Jag är vad många skulle kalla en idealist och försöker implementera delarna i läroplanen som säger att jag ska fostra eleverna till demokratiska medborgare samt motverka att stereotypa könsroller återproduceras. Jag försöker och jag försöker hårt!
Ett moment under skolveckan går ut på att eleverna i grupp försöker komma på så många ord som möjligt på den bokstav vi arbetar med. Jag ser inget större inlärningsmässigt värde med detta moment, vad det gäller att skaffa sig en djupare kunskap runt läs- och skrivinlärningen. Om det sker ngn utveckling inom dessa kategorier är det ren bonus. De stora värdena är att eleverna själva utformat momentet samt att de lär sig sammarbeta. Fostran till demomkratiska medborgare med andra ord!
För momentet krävs att eleverna sätter sig tillsammans vid en bänkgrupp. Tidigare har jag enväldigt (enfaldigt???) bestämt vilken bänkgrupp de ska sitta vid. Vi har roterat runt bland de olika bänkgrupperna sÃ¥ att ingen blir förfördelad eller Ã¥sidosatt. Men nu sedan en tid tillbaka har jag börjat drilla mina elever lite hÃ¥rdare vad det gäller att argumentera och tala inför klassen genom detta moment. De ska nu argumentera för vilken bänkgrupp som de tycker att klassen ska sitta vid. Jag har gjort det tydligt att det inte handlar om att argumenter utifrÃ¥n ett egennyttigt perspektiv med argument av arten, “jag vill inte flytta pÃ¥ mig“.
Tilläggas bör ju också att det är jag som mer eller mindre utgör enväldig bedömmare runt vilket argument som var bäst. Sedan hör jag med barnen om de tyckte samma som jag. De svarar då med ett unisont, JA!
Argumenten som hittills fÃ¥tt bifall har varit av arten: “Om vi sätter oss vid den bänkgruppen sÃ¥ fÃ¥r är det sÃ¥ fÃ¥ som möjligt som fÃ¥r flytta”. (Det blir bäst för ett sÃ¥ stort antal som möjligt.)
Jag ser det hela som en början på en lång process för att få barnen allt mer solidariaska och att de bara är i början av sin argumentativa karriär. Att deendast är i början av denna karriären gör att dessa är de enda argument som lyckats identifiera för sig själva med solidariska inslag. Men ändå, när jag går till sängs på kvällen kan jag inte göra annat än att undra om jag inte formar dessa inte ont anande människor till utilitarister???
———————————————————————————————————————————————————————————–
Läs även med intresse även andra bloggares åsikter om utlitarism, socialisering, pedagogik, uppfostran, läsinlärning, skrivinlärning, idealism
Det utilitaristiska perspektivet kan vara bra. Det beror lite på hur det används. Utilitarism förutsätter tvång. Det går att rättfärdiga ganska mycket hemska saker med utilitarism.
Jag tror det gäller att, precis som du gör, fokusera pÃ¥ processen, snarare än resultatet. Istället för att tycka att det är viktigt att “lösningen ger sÃ¥ stor lycka för sÃ¥ mÃ¥nga som möjligt” sÃ¥ kan man fokusera pÃ¥ HUR vi kommit fram till lösningen. Känner alla att de fÃ¥tt komma till tals och fÃ¥tt yttra sina argument? Den processen ger tvÃ¥nget legitmitet, det är lättare att underordna sig ett beslut som gÃ¥r mot ens egen Ã¥sikt om man Ã¥tminstone känner att man fÃ¥tt en ärlig chans att vara med och pÃ¥verka utgÃ¥ngen.
Alla har ju verkligen möjligheten att komma till tals. Det är dock ett fåtal som tar den. Om alla känner si delaktiga är jag inte riktigt säker på, men de har i alla fall inga problem att acceptera besluten. Men å andra sidan pratar vi om 7-åringar som inte är vana att göra annat än att lyda vuxenvärlden.
Men jag vill nog hÃ¥lla med dig om att mitt fokus ligger pÃ¥ processen. Men jag kan inte göra annat änant vara lite orolig över vilken form av demokrati som kidsen blir insocialiserade i. Den enda formen av demokrati som till mÃ¥ngt och mycket ses som den enda formen av demokrati i vÃ¥rt samhälle. Den representativa…