Självgodheten, en dygd?!

“Men, du är ju självgod. Men pÃ¥ ett positivt sätt!”

Denna ngt annorlunda komplimang fick jag här om dagen av en när och kär. Trots att det kan liknas vid en komplimang kan jag meddela att undertecknad inte tog det som en komplimang men blev heller inte överraskad. Jag vet helt enkelt om att jag är det, även om jag oftar spelar på att vara det mer än vad jag egentligen är. Fast det är klart att speciellt självgod känner jag mig inte när jag hör att U2 ska låta resa en skyskrapa i bandets namn i Dublin. Det är för mig en riktigt stor portion självgodhet. Det handlar alltså inte om en byggnad som ngn annan vill resa åt deras ära utan de reser den för sig själva. Fast det är klart, jämfört med att Bono hela tiden jobbar på att framstå som vår tids messias genom att ständigt och jämt framhålla sig själv som den största av världsförbättrare är handlingen med skyskrapan, tja, ja, faktiskt, väldigt modest!

Dock är han ju långt ifrån ensam om denna självgodhet utan det verkar faktiskt helt OK för kända människor att vara riktigt jävla självgoda.

Hur som haver tycker jag att offentligt självgoda människor ofta är stor humor. Jag menar, om vi backar tillbaka och kollar på följande saker så tycker jag att det är omöjligt att inte skratta åt följande människor när de gjort följande saker:

Tommy Körberg:
Har på prime time i SVT en hyllningskonsert till sin egen ära. Hela konserten börjar med att han vandrar in i en fullsatt konserthall efter att en mycket, mycket stor kör kört ett poperi med Tommy Körberg-låtar. Han har för dagen iklätt sitt den allra fetaste av alla vaxer och dragit det bakåt och sitt ansikte den mest pompösa och överlägsna av alla miner han kan ta fram. Efter denna vulgoentré följer en lång konsert där Tommy Körberg berättar anekdoter om sig själv och sin karriär. Detta bryter dock bara av den rad av låtar där Tommy Körberg tolkar/hyllar Tommy Körberg.

Heja Tommy!!!

Romario
Den gamle målkungen som vägrade att ha annat än fönsterplats när han reste omkring med det landslag som kunde titulera sig världsmästare under mitten av nittiotalet, han var ju stjärnan.
Samma snubbe slängde för nÃ¥gra Ã¥r sedan ihop en välgörenhetsmatch för sig själv. Ingen annan gjorde det ju och eftersom han ansÃ¥g sig vara den störste genom tiderna tyckte han att han var förtjänt av en match av dylika slag. Till matchen valde han ut vilka spelare som skulle bjudas in…

Dr Alban
Mannen som blir hyrd till en privatfest i Kolingsborg anno 2005 och inte verkat fatta att han är dit tagen som hemlig gäst av ren ironi. Han uppträder som att han är en världstjärna och deklarerar att han endast talar med den i kompisgänget som slängt ihop festen som stÃ¥r pÃ¥ kontraktet. De andra fÃ¥r vara “back stage”, men han pratar endast med sin manager och tidigare nämnda kontraktskrivare.

Det finns garanterat fler intressanta på lager hos er där ute. Kom igen nu och bidra med lite historier där självgodheten lyser som klarast.

————————————————————————————————————————————
Andra bloggar om: självgodhet, humor, hahaha, u2, bono, tommy körberg, dr alban, romario

~ av Hjalle på oktober 19, 2007.